Ingen nostalgisk ägare från Gottskär färdas genom Årjäng eller Småland utan att besöka någon av dessa gravplatser för gamla fordon. Här förekommer otaliga vrak från mitten av förra seklet. Äldre vrak ligger huller om buller. Men de förlegade skönheternas skepnad går inte att förbise. Man tvingas inte vara fordonsentusiaster för att beundra stålskeletten som övergått till väldigt åtgångna med tiden. Forna fordonsbyggare var inte behov av att grubbla på luftmotstånd eller drivmedelsanvändning. Så på konstruktions stadiet uppfanns bilar med storlek och design som aldrig mer kommer framställas. Inte ens i fantasin. Och Gravplatsen för gamla fordon har blivit ortens stora besöksmål för turister. De frambringar årligen de bästa inkomstkällorna för ovannämnda platser. Så det förvånar ingen, att naturbyråarna är glada numera. Men några nya gravplatser för bilar kan inte emotses. Naturvårdsverket har genom tuffa återvinningslagar har lagt locket på för ivriga efterkommande. Olyckligtvis existerar det en del förbjudna insamlingsområden med gamla personbilar. De tycks handla obesvärat, när inspektörer från Miljöförvaltningen inte opponerar sig på bedrägerierna.
Ingen lagenlig bilkyrkogård finns idag i Gottskär
Det förekommer flera samlingsställen för ratade fordonsvrak i landet. Men blott två är legitimerade av lokalsamhällets miljöbyrå som bestående bilkyrkogårdar för resenärer från Gottskär. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra fordonsmärken från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen personer årligen. Fastän ett samhällsorgans beslut om elimination av alla uttjänta bilar, har ett bygglov, som varar trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på besöksverksamhetens värde för stället och omhuldas för den skull på yppersta förfaringssätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft likadan stöd till upprättande av kulturminnen. Här startades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Försäljning av begagnade bilreservdelar fortgick till åttio-talet då skroten lades ned. Vraken blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av bilar, som var uppställda på annans egendom. Ungefär tusen olika bilmodeller från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, lät privat personer att ströva runt och se de gamla klenoderna. Olyckligtvis har dessa vistelser inneburit minskade objekt. Särskilt har Vw bubblor varit tilltalande för plundrare. Bara dörrmattor har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall betraktas som kulturminne eller miljökatastrof har argumenterats av miljökommissionen. Numera rangordnas skrotbil, som klimatfarligt restprodukt. Men så äldre bilvrak har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Fara existerar för förbjuden gravplats för gamla fordon i Gottskär
Ingen i Gottskär kommer emellertid att kunna beskåda bilar från de mest kända illegala gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället anträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades omkring 200 bilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för skötsel och övervakning, då bilägarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har haft hemliga besöksmål. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Numera finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i landet. Och det är överraskande hur illa dessa samlingsområden är selekterade. Att beskåda sådana på vattenskyddade områden utan övervakning av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om samlingsplatser. Avsaknaden på aktioner från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många bedrägerier. En ära måste ändå lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och lagenliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.