Ingen återblickande fordonsinnehavare från Hede åker genom Båtnäs eller Ryd utan att gästa en av de här kyrkogårdar för rostiga bilar. Här finns oräkneliga bilar från 40-talet och framåt. Gamla bilvrak befinner sig huller om buller. Men de förlegade ljuvligheternas design går inte att missa. Man måste inte vara bilfantaster för att uppskatta stålskeletten som blivit rostiga med tiden. Forna fordonsdesigner behövde inte grubbla på luftmotstånd eller bränslekonsumtion. Så på ritbrädet producerades personbilar med storlek och form som inte någonsin mer kommer framställas. Inte ens i drömmen. Och Kyrkogården för rostiga bilar har blivit stadens turistmagneter. De genererar årligen de främsta vinsterna för förutnämnda bygder. Så det förvånar ingen, att klimat-byråarna sätter tummen upp numera. Men några nya gravplatser för bilar kan inte förväntas. Länsstyrelsen har igenom hårda bilskrots-författningar har förbjudit efterföljare. Beklagligtvis förekommer det massor av olagliga insamlingsställen med förlegade skrotbilar. De verkar uppträda obesvärat, när inspektörer från Naturvårdsverket inte reagerar på lagöverträdelserna.
Ingen legitim kyrkogård för rostiga bilar existerar nu för tiden i Hede
Det existerar massa samlingsplatser för avdankade bilar i Sverige. Men blott två är legitimerade av regionens klimatkansli som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Hede. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra fordonsmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen människor varje år. Trots ett myndighets beslut om elimination av alla skrotbilar, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett kvitto på besöksnäringens innebörd för stället och värnas följaktligen på bästa sätt av samhället. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått samma assistans till upprättande av attraktion. Här skapades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Handel av begagnade bildelar ägde rum till åttio-talet då bilskroten upplöstes. Fordonsvraken blev orörda efter speciell tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var parkerade på annans mark. Omkring tusen skilda bilmärken från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, medgav gemene man att promenera omkring och se på de ålderstigna klenoderna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar medfört färre personbilar. Framför allt har Saab V-4 varit åtråvärda för kriminella. Endast fälgar med däck har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs skall betraktas som turistattraktion eller miljöförstörelse har argumenterats av klimatkommittén. Numera klassas ett uttjänt fordon, som klimatfarligt restprodukt. Men så äldre fordonsvrak har självsanerats och miljöproblem har sanerats från marken.
Fara finns för illegitim kyrkogård för rostiga bilar i Hede
Inte en själ i Hede kommer emellertid att kunna beskåda bilar från de mest kända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 uttjänta bilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då fordonsägarna beslöt att begrava fordonet på detta listiga sätt. Och Värmland har det förekommit osynliga dragplåster. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal skrotbilar. De äldsta är över 70 år gamla. Idag finner man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon spridda i Sverige. Och det är förbluffande hur uselt dessa uppställningsplatser är valda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om transitplatser. Försakelsen på ingripanden från betrodd polis är närmast ödesdiger och sporrar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och olagliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Kyrkö Mosse.