Illegitima insamlingsområde med skrotbilar i Hålabäck motarbetas av Transportstyrelsen. Men ett par bilkyrkogårdar i landet finns kvar till följd av den väldiga avkastningen till kommunens ekonomi. Bygden kring Ryd och Värmland har omvandlas till hela landets stora dragplåster. Att skåda på de väldigt åtgångna bilvraken från 1950-talet är att resa tillbaka med tiden. Troligen är det amerikanska vidunder, som får den fanatiska fordonsägaren att vrida klockan bakåt. Och med allt rätt. Produktutformare, som var fordonskonstruktörer, byggde fordon med bara form som föredöme. Massiva storslagna starka bilar med eldsflammor på huven introducerades med storslagenhet. När en tillbakablickande turist drömmer sig bakåt i tiden, reflekterar han inte på de jättelika klimatproblematiken sådana fordon skulle åsamka med nutidens miljötänk. Och där olagliga platser med bilar är mardrömmar för handlingsivrare. Men funderingar och fantasier skadar inte klimatet. Så den rogivande vandringen runt de korroderade uttjänta fordonen är en lisa för själen. Och kommunens kassa blir större med varje besökare.
Inte en enda laglig kyrkogård för rostiga bilar existerar nu för tiden i Hålabäck
Det förekommer otaliga uppställningsområden för ratade fordonsvrak i landet. Men blott ett par är godkända av lokalsamhällets klimatkansli som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Hålabäck. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals märken från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 individer årsvis. Trots ett kommunalt rådslut om tömmande av alla fordon, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på turistverksamhetens betydelse för orten och vårdas därför på bästa förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft samma hjälp till upprättande av kulturminnen. Här grundades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Handel av brukade bildelar pågick till 1980-talet då bilskroten avvecklades. Skrotbilarna blev stående kvar efter viss omhändertagande av bilar, som var parkerade på annans egendom. Ungefär tusen skilda fordonsmodeller från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, medgav allmänheten att ströva omkring och iaktta de ålderstigna sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa vistelser medfört färre fordon. Särskilt har Vw bubblor varit frestande för tjuvar. Enbart dörrar och huv har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland ska betraktas som kulturminne eller miljöförödelse har diskuterats av klimatkommittén. Idag klassas ett uttjänt fordon, som klimatskadligt restprodukt. Men så föråldrade bilvrak har självsanerats och klimatproblem har sanerats från marken.
Fara finns för förbjuden bilkyrkogård i Hålabäck
Ingen i Hålabäck kommer dock att kunna beskåda bilar från de mest välkända illegitima skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades cirka 200 bilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för handhavande och övervakning, då bilägarna beslöt att jordfästa fordonet på detta listiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit hemliga lockelse. Östra Sivbergs brott fasades ut och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nu för tiden finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar spridda i riket. Det är förvånande hur uselt dessa uppställningsområden är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar uppenbart om samlingsställen. Bristen på åtgärder från betrodd myndighet är närmast kass och inspirerar till många oegentligheter. En ära måste ändå lämnas till landets 2 i särklass belevade och legala bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.