Illegala hopsamlings-utrymme med fordon i Söderstaden bekämpas av Transportstyrelsen. Men ett par bilkyrkogårdar i Sverige finns kvar i och med den väldiga utdelningen till samhällets penningkista. Bygden kring Ryd och Årjäng har omvandlas till hela landets jättelika attraktion. Att titta på de korroderade vraken från 1950-talet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Antagligen är det nord amerikanska monster, som får den kompromisslösa fordonsinnehavaren att vrida klockan bakåt. Och med allt rätt. Produktutformare, som var bildesigner, skapade personbilar med enbart utseende som föredöme. Mastiga vackra muskelstinna personbilar med miss Universum på huven lanserades med överdådig prakt. När en återblickande besökare drömmer om dåtiden, reflekterar han inte på de väldiga klimatproblemen sådana bjässar skulle orsaka med nutidens klimatsynsätt. Och där illegitima ställen med skrotbilar är en hemsk upplevelse för aktivister. Men föreställningar och förhoppningar fördärvar inte omgivningen. Så den avkopplande gångturen kring de rostangripna skrotbilarna är som att födas på nytt. Och samhällets penningförråd ökar med varje besökare.
Inte en enda legitim gravplats för gamla fordon existerar idag i Söderstaden
Det förekommer många ihopsamlingsställen för uttjänade bilvrak i Sverige. Men enbart ett par är certifierade av regionens miljöavdelning som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Söderstaden . Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer många hundra modeller från början av 1900-talet och besöks av fler än 15 000 personer årligen. Trots ett myndighets beslut om avlägsnande av alla bilar, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistnäringens innebörd för platsen och skyddas därför på bästa sätt av samhället. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått likadan hjälp till inrättande av kulturminnen. Här startades en skrotfirma under 1950-talet. Försäljning av beg. bilreservdelar pågick till åttio-talet då verksamheten upphörde. Fordonsvraken blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av skrotbilar, som var parkerade på annans egendom. Omkring tusen annorlunda märken från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät vanligt folk att vandra omkring och beskåda de äldre sevärdheterna. Tyvärr har dessa vistelser inneburit färre fordon. Först och främst har Saab V-4 varit omtyckta för kriminella. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs skall ses som kulturminne eller miljökatastrof har debatterats av miljökommittén. Idag klassificeras skrotbil, som miljögiftigt avfall. Men så äldre fordonsvrak har självrensats och klimatbesvär har sanerats från marken.
Hot finns för illegitim kyrkogård för rostiga bilar i Söderstaden
Inte en själ i Söderstaden kommer ändå att kunna observera fordon från de mest kända illegala gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 skrotbilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och tillsyn, då ägarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i Sverige. Det är häpnadsväckande hur dåligt dessa samlingsställen är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar solklart om transitplatser. Försakelsen på handlanden från ansvarig myndighet är närmast kass och inspirerar till många bedrägerier. En ära måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass högättade och legitima kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Ryd.