Gamla skrotbilsuppställningar i Hammerö som liknat kyrkogårdar för rostiga bilar är inte längre legitima. Några nya med tillåtelse att visa antika rariteter kommer ingalunda att upprättas. Naturvårdsverket bromsar via återvinningsbestämmelsen alla sådana projekt. Bilar som tjänat ut är stämplade som naturkritiskt spill och skall skrotas och regenereras av en certifierad skrotningsfirma. Men de enstaka som finns har emellertid övergått till gigantiska sevärdheter. Större delen av områdets turistverksamhet grundas på och runt dessa platser. De korroderade stålskeletten från dåtiden framkallar massa åtanke hos en nostalgisk bilägare. Fordonsmodeller hopblandas i en välbehaglig blandning. Förlegade utgångna bilmodeller kan även visa sig bland buskarna. Så inget motsvarande kan liknas med atmosfären, från förr i världen, än dessa ställen.
Inte en enda lagenlig bilkyrkogård finns nu för tiden i Hammerö
Det existerar flera samlingsområden för kasserade bilar i landet. Men blott två är legitimerade av platsens miljöavdelning som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Hammerö. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals bilmärken från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 personer varje år. Trots ett kommunalt rådslut om utgallring av alla fordon, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens roll för stället och vårdas således på yppersta förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft likadan undsättning till upprättande av kulturminnen. Här startades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Säljande av brukade delar höll på till 80-talet då bilskroten lades ned. Bilvraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var parkerade på annans egendom. Cirka tusen olika bilmärken från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, tillät vanligt folk att ströva runt och betrakta de ålderstigna klenoderna. Olyckligtvis har dessa vistelser inneburit minskade objekt. Framför allt har Vw bubblor varit lockande för plundrare. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska betraktas som kulturminne eller miljöförstörelse har debatterats av klimatkommittén. Idag bedöms ett uttjänt fordon, som klimatvådligt avfall. Men så äldre fordonsvrak har självsanerats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Hot finns för lagstridig gravplats för gamla fordon i Hammerö
Inte någon i Hammerö kommer likväl att kunna beskåda objekt från de mest kända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända platsen anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 personbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och tillsyn, då bilinnehavarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta finurliga sätt. Och Värmland har haft osynliga sevärdheter. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal skrotbilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag hittar man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i Sverige. Det är förbluffande hur bedrövligt dessa samlingsställen är utvalda. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om samlingsplatser. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många bedrägerier. En ära måste likväl lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och legitima gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Ryd.