Gamla skrotbilssamlingar i Rävlanda som ser ut som bilkyrkogårdar är inte längre legitima. Och några nya med licens att synliggöra äldre dyrbarheter kommer ingalunda att etableras. Transportstyrelsen avbryter via bilskrotsstadgan alla sådana planer. Bilar som tjänat ut är rangordnade som naturohälsosamt avfall och skall kasseras och destrueras av en auktoriserad skrotningsfirma. Men de enstaka som finns har emellertid övergått till stora turistattraktioner. Större delen av traktens besöksnäring baseras på och omkring dessa ställen. De rostiga karosserna från 50-talet framkallar en del åminnelser hos en tillbakablickande fordonsinnehavare. Bilmärken blandas i en härlig kombination. Gamla utgångna modeller kan också visa sig mellan buskarna. Så inget övrigt kan liknas med atmosfären, från svunna tider, än dessa platser.
Inte någon lovlig kyrkogård för rostiga bilar förekommer nu för tiden i Rävlanda
Det förekommer några samlingsområden för uttjänade bilar i landet. Men blott två är certifierade av lokalsamhällets klimatkontor som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Rävlanda. Dessa kända områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av fler än 15 000 människor årligen. Trots ett departements beslut om tömmande av alla uttjänta bilar, har ett godkännande, som fortgår till 2050. Det om inget är ett belägg på turistnäringens värde för stället och skyddas följaktligen på lämpligaste vis av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft likadan assistans till inrättande av kulturminnen. Här grundades en bilskrot under 1950-talet. Säljande av beg. bilreservdelar ägde rum till åttio-talet då bilskroten upplöstes. Fordonsvraken blev stående kvar efter speciell omhändertagande av fordonsvraken, som var uppställda på annans egendom. Cirka tusen olika fordonsmodeller från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde skroten, lät vanligt folk att gå omkring och se de föråldrade sevärdheterna. Dessvärre har dessa besök inneburit minskade bilar. Speciellt har Vw bubblor varit tilltalande för kriminella. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska ses som turistattraktion eller klimatkatastrof har diskuterats av klimatkommissionen. Nu för tiden klassas bilvrak, som klimatfarligt avfall. Men så gamla vrak har självsanerats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.
Hot förekommer för illegal bilkyrkogård i Rävlanda
Ingen i Rävlanda kommer ändå att kunna betrakta fordon från de mest välkända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades cirka 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och tillsyn, då bilinnehavarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta smarta vis. Och Värmland har haft hemliga lockelse. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar utspridda i Sverige. Det är överraskande hur dåligt dessa samlingsställen är selekterade. Att se sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Trafikverkets är påfallande. Det handlar glasklart om samlingsställen. Avsaknaden på aktioner från ansvarig myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En ära måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Ryd.