Att se en dumpade fordon i skog och mark är en avsky. Men raggare från Landvetter lockas i alla fall till en gravplats för gamla fordon som flugor till en sockerbit. I landet förekommer två legalt etablerade skrotfirmor, som förvandlats till otroliga bilvraks-visningar. Hundratals bilar med skilda märken från 40- till 60-talet existerar och offentliggörs för begrundan bland träd och buskar. Det är fler än fordonsentusiaster som är imponerad av de förre detta vrålåken och formgivningar av raggaråken. Välskapta runda drag och jättelika muskler var den tidens principer för en duglig vara. Skörden dyrkas alltjämt av tiotusentals turister årsvis. Bilkyrkogårdarna har förvandlas till hemkommunernas stora inkomstkälla och frambringar de främsta turistintäkterna. Dessa pengar har också bromsat klimataktivisternas fordran på bortforsling och nedläggning av sysselsättningarna. Men en nyetablering eller utökning av en sådan anordning är helt blockerad igenom Länsstyrelsens krav att kassera en färdiganvänd personbil för recirkulation.
Ingen legitim kyrkogård för rostiga bilar förekommer nu för tiden i Landvetter
Det förekommer otaliga ihopsamlingsområden för uttjänade bilvrak i landet. Men blott ett par är ackrediterade av regionens miljöavdelning som permanenta bilkyrkogårdar för resande från Landvetter. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer många hundra bilmärken från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 människor årligen. Trots ett departements beslut om utrensning av alla bilar, har ett medgivande, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens roll för orten och omhuldas därför på ultimata förfaringssätt av kommunen. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft likadan stöd till etablering av attraktion. Här startades en skrot under mitten av förra seklet. Säljande av begagnade bilreservdelar pågick till 80-talet då skrotföretaget upphörde. Bilvraken blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av skrotbilar, som var placerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda bilmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde skroten, lät gemene man att vandra omkring och iaktta de förlegade sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa besök medfört minskade fordon. Först och främst har VW bubblor varit åtråvärda för kriminella. Bara dörrar och huv har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Båtnäs ska betraktas som kulturminne eller klimatkatastrof har avhandlas av miljökommittén. Numera kategoriseras en uttjänad bil, som klimatskadligt avfall. Men så ålderstigna bilvrak har självsanerats och klimatproblem har sanerats från marken.
Hot existerar för illegal gravplats för gamla fordon i Landvetter
Inte en själ i Landvetter kommer dock att kunna betrakta personbilar från de mest kända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända platsen anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för hantering och övervakning, då fordonsägarna beslöt att begrava fordonet på detta sluga sätt. Och Värmland har haft hemliga attraktioner. Östra Sivbergs gruva avvecklades och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera finner man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i riket. Det är häpnadsväckande hur förkastligt dessa uppställningsplatser är utvalda. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Trafikverkets är påfallande. Det handlar uppenbart om transitställen. Avsaknaden på handlanden från ansvarig polis är närmast kass och inspirerar till många oegentligheter. En ära måste ändå lämnas till landets två i särklass högättade och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Småland.