Kyrkogårdar för rostiga bilar har övergått till stora turistattraktioner för alla fordonsentusiaster från Hammarkullen, som medverkar till en stor del av lokalsamhällets turistintäkter. Många skrothandlare har prövat att forma någonting motsvarande genom att förvara ålderstigna bilar. Ansedda fordonsmodeller skulle kunna dra inbitna fordonsentusiaster från hela Norrland, men Miljövårdsverkets bilskrotsstadga sätter hinder för sådana handlingar. Och det finns ”bilkyrkogårdar” med övriga motiv än presentation av uttjänta personbilar för allmänheten. Flera är förbjudna fordonsplatser, som är uppenbara att betrakta. Ledare från Miljöförvaltning är blinda eller anklagar alla andra som ansvariga, varför de här naturriskfyllda platser arbetar utan påhälsning av polisen. Men det existerar ett par seriösa skrotar som fått myndigheterna tillit att sköta sina antika skrotar i det gröna vidare.
Ingen tillåten gravplats för gamla fordon existerar nu för tiden i Hammarkullen
Det förekommer otaliga samlingsområden för kasserade fordon i landet. Men enbart ett par är godkända av ortens miljökansli som bestående bilkyrkogårdar för resande från Hammarkullen. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals modeller från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 människor varje år. Fastän ett myndighets rådslut om avlägsnande av alla skrotbilar, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett bevis på besöksnäringens roll för orten och skyddas för den skull på yppersta vis av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft samma assistans till etablering av sevärdhet. Här grundades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Säljande av beg. bilreservdelar höll på till 80-talet då verksamheten avvecklades. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter viss omhändertagande av fordonsvraken, som var placerade på annans egendom. Typ tusen skilda märken från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, medgav vanligt folk att promenera runt och betrakta de föråldrade klenoderna. Sorgligt nog har dessa besök medfört minskade fordon. Speciellt har Volvo Pv-444 varit frestande för tjuvar. Enbart dörrar och huv har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall ses som sevärdhet eller klimatkatastrof har debatterats av miljökommittén. Nu för tiden rangordnas bilvrak, som miljöfarligt restprodukt. Men så gamla bilvrak har självsanerats och klimatproblem har sanerats från marken.
Fara finns för förbjuden kyrkogård för rostiga bilar i Hammarkullen
Inte någon i Hammarkullen kommer emellertid att kunna se personbilar från de mest välkända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 personbilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och tillsyn, då fordonsinnehavarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta listiga sätt. Och Värmland har det förekommit osynliga lockelse. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar fördelade i Sverige. Och det är överraskande hur förkastligt dessa ihopsamlingsplatser är selekterade. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar uppenbart om samlingsområden. Avsaknaden på åtgärder från ansvarig polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste emellertid lämnas till landets två i särklass högättade och lagliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Ryd.