Olagliga uppställningsställen med bilar i Gårdsten motarbetas av Länsstyrelsen. Men två kyrkogårdar för rostiga bilar i Småland och Värmland finns kvar till följd av den stora behållningen till ortens ekonomi. Orten omkring Ryd och Värmland har blivit hela Sveriges enorma sevärdhet. Att titta på de väldigt åtgångna vraken från 1950-talet är att resa tillbaka med tiden. Eventuellt är det nord amerikanska vidunder, som får den fanatiska fordonsinnehavaren att bli trånande. Och med allt rätt. Designer, som var bilarkitekter, byggde fordon med endast form som föredöme. Massiva läckra muskelstinna personbilar med eldsflammor på dörrarna infördes med storslagenhet. När en tillbakablickande turist fantiserar sig bakåt i tiden, reflekterar han inte på de jättelika miljödilemmat sådana monster skulle framkalla med nutidens miljötänk. Och där förbjudna platser med skrotbilar är en hemsk upplevelse för handlingsivrare. Men tankar och fantasier försämrar inte klimatet. Så den rogivande gångturen runt de rostiga uttjänta fordonen är en lisa för själen. Och kommunens penningförråd växer med varje besökare.
Ingen lagenlig kyrkogård för rostiga bilar existerar nuförtiden i Gårdsten
Det existerar massa uppställningsställen för skrotade vrak i landet. Men enbart två är auktoriserade av platsens miljökansli som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Gårdsten. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra fordonsmärken från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen personer varje år. Även fast ett departements fastställande om elimination av alla skrotbilar, har ett bygglov, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens mening för stället och värnas således på yppersta vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått samma stöd till etablering av kulturminnen. Här startades en skrotfirma under 1950-talet. Säljande av beg. bilreservdelar pågick till 80-talet då bilskroten upplöstes. Bilvraken blev stående kvar efter särskild omhändertagande av fordonsvraken, som var placerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda bilmärken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde företaget, lät gemene man att gå runt och se på de gamla rariteterna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar inneburit minskade objekt. Speciellt har Vw bubblor varit populära för tjuvar. Bara stolar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall betraktas som kulturminne eller miljöförödelse har argumenterats av klimatutskottet. Nuförtiden bedöms en uttjänad bil, som miljöfarligt avfall. Men så föråldrade vrak har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Risk förekommer för lagstridig bilkyrkogård i Gårdsten
Inte någon i Gårdsten kommer emellertid att kunna betrakta fordon från de mest välkända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och tillsyn, då ägarna bestämde sig att begrava bilen på detta finurliga vis. Och Värmland har haft hemliga lockelse. Östra Sivbergs brott avvecklades och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden hittar man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar fördelade i landet. Det är förvånande hur uselt dessa ihopsamlingsområden är valda. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan övervakning av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar uppenbart om samlingsställen. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många fuffens. En ära måste likväl lämnas till landets två i särklass förnämsta och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Kyrkö Mosse.