Bilkyrkogårdar kan ses som kulturminnen eller naturkatastrof beroende på vem man frågar. Till de senare hör olagliga uppställningsplatser i Rannebergen för äldre rostiga bilar. Men ett par av Västra Götalands mest kända har dock blivit mycket stora och lönsamma turistattraktioner. Bland många av de äldre fordonsvraken kan man lokalisera flertalet märken som följt med till sista vilan. Att se ålderstigna modeller är dessutom en fröjd för en tillbakablickande bilägare. Men det är jänkarna från mitten av 1900-talet som ger mest intryck. På den tiden tillverkades de snyggaste strukturerna ett personbil nånsin besuttit. Och de gamla intrycken från alla dessa ålderstigna rariteter kan man urskilja på en småländsk gravplats för gamla fordon.
Ingen tillåten gravplats för gamla fordon finns nu för tiden i Rannebergen
Det förekommer många samlingsområden för skrotade fordonsvrak i landet. Men endast två är godkända av ortens klimatbyrå som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Rannebergen. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra fordonsmärken från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 människor årsvis. Trots ett departements fastställande om elimination av alla bilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det är verkligen ett bevis på turistverksamhetens värde för orten och värnas följaktligen på bästa sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma assistans till inrättande av kulturminnen. Här skapades en skrotningsfirma under 1950-talet. Försäljning av beg. bilkomponenter höll på till åttio-talet då verksamheten avvecklades. Fordonsvraken blev stående kvar efter särskild omhändertagande av skrotbilarna, som var placerade på annans mark. Cirka tusen skilda bilmodeller från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, lät gemene man att ströva runt och observera de föråldrade sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa vistelser resulterat i minskade fordon. Särskilt har Saab V-4 varit frestande för plundrare. Endast dörrar och huv har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs ska betraktas som kulturminne eller klimatförödelse har debatterats av miljökommittén. Idag rangordnas bilvrak, som klimatskadligt restprodukt. Men så föråldrade vrak har självsanerats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Risk finns för förbjuden kyrkogård för rostiga bilar i Rannebergen
Inte en själ i Rannebergen kommer likväl att kunna beskåda personbilar från de mest kända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes omkring 200 personbilar fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och tillsyn, då fordonsinnehavarna beslöt att begrava fordonet på detta smarta vis. Och Värmland har det förekommit osynliga dragplåster. Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Numera hittar man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i Sverige. Det är överraskande hur dåligt dessa uppställningsområden är valda. Att se sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om transitområden. Försakelsen på aktioner från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Småland.