När man ser en förbjuden samlingsplats med uttjänta bilar från Lövgärdet är det är inte konstigt, att ett besök på en gravplats för gamla fordon innebär en återblickande av sällan känt slag. De korroderade skrothögarna från jänkare erinrar om en epok som de flesta inte upplevt, men antagligen har drömmar om. Men tidsperioden för liknande uppkäftiga personbilar är till ända. Förutsättningarna för miljö och bilåtgång har helt förvandlats, till och med på den nord amerikanska handeln. Tunga men väldigt smakfulla åkdon är ett minne blott. Och det är dessa minnen eller drömmar som upplivas hos en glödande gäst. Att finna rostangripna vrakdelar efter en enkel form fråntar inte uppfattningen om ett verk som inte någon gång kommer åter. På grund av de många årliga gästerna har 2 kyrkogårdar för rostiga bilar i Småland och Båtnäs lyckats få permanent tillstånd för aktiviteten. Kommunens förenade vinster från dessa får också en rabiat klimatkämpe att tänka om. Men på något ställe har diskussionen varit kraftiga. Att få behörighet för en etablering är däremot lönlöst. förbjudna ihopsamlingsställen, som klimatmässigt kan jämställas med kyrkogårdar för rostiga bilar med uttjänta bilar, är ett växande problem, som tycks vara komplicerat att motverka.
Inte någon tillåten bilkyrkogård förekommer i dag i Lövgärdet
Det förekommer flera ihopsamlingsställen för uttjänade bilvrak i Sverige. Men endast 2 är certifierade av regionens miljöbyrå som varaktiga gravplatser för gamla fordon för resande från Lövgärdet. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra modeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen personer årsvis. Fastän ett myndighets rådslut om elimination av alla bilar, har ett godkännande, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett belägg på besöksnäringens innebörd för platsen och värnas således på ultimata vis av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft likadan stöd till inrättande av sevärdhet. Här startades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Säljande av begagnade bilkomponenter pågick till åttio-talet då bilskroten upplöstes. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter speciell omhändertagande av bilvraken, som var uppställda på annans mark. Typ tusen skilda bilmärken från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, lät privat personer att ströva omkring och se de gamla rariteterna. Tragiskt nog har dessa vistelser inneburit färre objekt. Speciellt har Volkswagen-bussar varit attraktiva för tjuvar. Enbart inredningar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs skall ses som kulturminne eller klimatförstörelse har diskuterats av miljönämnden. Nu för tiden kategoriseras bilvrak, som miljöfarligt avfall. Men så äldre vrak har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Risk finns för olaglig bilkyrkogård i Lövgärdet
Inte någon i Lövgärdet kommer ändå att kunna se bilar från de mest välkända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället anträffades på Gotland. I Tingstäde skyfflades cirka 200 fordon fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för användning och övervakning, då ägarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit hemliga lockelse. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar utspridda i landet. Och det är förvånande hur illa dessa ihopsamlingsplatser är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan övervakning av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar solklart om transitområden. Försakelsen på åtgärder från ansvarig polis är närmast katastrofal och sporrar till många fuffens. En ära måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och lagenliga bilkyrkogårdar i Värmland och Småland.