Kyrkogårdar för rostiga bilar har övergått till väldiga attraktioner för alla fordonsfantaster i Gunnared, som bidrar till en del av ortens turistinkomster. Många skrotar har eftersträvat att upprätta något snarlikt genom att ställa upp ålderstigna bilar. Ansedda fordonsmodeller skulle kunna dra inbitna bilfantaster från hela landet, men Miljövårdsverkets bilskrotningsbestämmelse sätter hinder för sådan tankar. Och det finns ”kyrkogårdar för rostiga bilar” med övriga motiv än uppvisande av uttjänta bilar för gemene man. Majoriteten är illegala uppställningsplatser, som är uppenbara att se. Ansvarig Miljöadministrering har skygglappar eller skyller på andra som ansvariga, varför de här miljöfarliga platser jobbar utan besök av någon myndighet. Men det existerar några seriösa skrotar som fått Miljövårdsverkets förtroende att idka sina antika bilskrotar i det gröna alltjämt.
Inte en enda legal bilkyrkogård finns idag i Gunnared
Det förekommer en del uppställningsställen för kasserade vrak i landet. Men blott två är certifierade av lokalsamhällets klimatavdelning som varaktiga bilkyrkogårdar för resenärer från Gunnared. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns många hundra modeller från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen individer varje år. Trots ett kommunalt beslut om utrensning av alla uttjänta bilar, har ett medgivande, som fortgår till 2050. Det om inget är ett kvitto på besöksverksamhetens roll för orten och vårdas således på lämpligaste vis av samhället. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma stöd till upprättande av sevärdhet. Här startades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Försäljning av brukade bilkomponenter höll på till 80-talet då bilskroten lades ned. Fordonsvraken blev orörda efter speciell omhändertagande av skrotbilarna, som var parkerade på annans egendom. Typ tusen skilda bilmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, tillät privat personer att ströva omkring och iaktta de gamla klenoderna. Sorgligt nog har dessa besök resulterat i färre objekt. Speciellt har Volkswagen-bussar varit attraktiva för skövlare. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska ses som sevärdhet eller klimatförstörelse har avhandlas av miljönämnden. Numera klassas en utjänad bil, som klimatskadligt restprodukt. Men så föråldrade vrak har självrensats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.
Fara förekommer för lagstridig gravplats för gamla fordon i Gunnared
Inte en själ i Gunnared kommer likväl att kunna beskåda bilar från de mest välkända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 bilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och kontroll, då bilägarna bestämde sig att dölja fordonet på detta sluga sätt. Och Värmland har det förekommit hemliga dragplåster. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera hittar man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon fördelade i landet. Och det är förbluffande hur uselt dessa samlingsplatser är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan övervakning av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar glasklart om transitställen. Bristen på åtgärder från ansvarig polis är närmast ödesdiger och inspirerar till många oegentligheter. En ära måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och legala gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Ryd.