Inte en själ i Hjällbo vill bekanta sig med illegala och miljöskadliga samlingsplatser för bilar. Men det är fleras fantasi att hälsa på en kyrkogård för rostiga bilar. Alla tillbakablickande fordonsinnehavare drömmer om tiden, då de mulliga och bränsleslukande odjuren presenterades. På den svenska kommersen var nord amerikanska märken ledande. Och det är kvarlevorna från dessa modeller, som frestar gäster till rikets 2 behöriga skrotgårdar. Att få beskåda ett äldre glänsande muskelpaket körande i verkligheten är få förunnat. Men på en en kyrkogård för rostiga bilar förekommer en hel drös av riktiga original från fenomenala produkter. En promenad ibland dessa dyrbarheter, är att vara barn på nytt och är en rening för själen. Det är inte erforderligt att filosofera på kritiska klimatbekymmer med nutidens ålderstigna bilar. Enbart njuta av de bulliga formgivningarna som aldrig kommer tillbaka.
Inte en enda legitim gravplats för gamla fordon förekommer idag i Hjällbo
Det finns massa uppställningsområden för kasserade bilar i Sverige. Men enbart 2 är legitimerade av platsens klimatbyrå som varaktiga gravplatser för gamla fordon för resenärer från Hjällbo. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra märken från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 människor årsvis. Även fast ett myndighets beslut om tömmande av alla uttjänta bilar, har ett bygglov, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett bevis på turistverksamhetens innebörd för platsen och värnas följaktligen på yppersta förfaringssätt av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått likadan hjälp till etablering av kulturminnen. Här startades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Handel av brukade delar pågick till åttio-talet då skrotföretaget avvecklades. Fordonsvraken blev orörda efter speciell tvångsförflyttning av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Ungefär tusen olika modeller från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, tillät privat personer att knalla omkring och betrakta de föråldrade sevärdheterna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar medfört minskade personbilar. Speciellt har Volvo Pv-444 varit begärliga för tjuvar. Bara fälgar med däck har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Båtnäs ska ses som kulturminne eller klimatkatastrof har argumenterats av miljönämnden. Idag bedöms bilvrak, som miljövådligt avfall. Men så gamla bilvrak har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Hot existerar för illegitim gravplats för gamla fordon i Hjällbo
Inte någon i Hjällbo kommer ändå att kunna betrakta fordon från de mest kända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända stället hittades på Gotland. I Tingstäde schaktades omkring 200 personbilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då bilinnehavarna beslöt att begrava fordonet på detta listiga vis. Och Värmland har haft hemliga sevärdheter. Östra Sivbergs brott lades ned och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nu för tiden hittar man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i Sverige. Och det är överraskande hur illa dessa uppställningsplatser är utvalda. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan övervakning av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar uppenbart om samlingsställen. Avsaknaden på åtgärder från ansvarig polis är närmast kass och inspirerar till många oegentligheter. En heder måste likväl lämnas till landets två i särklass högättade och legitima gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Ryd.