Den fordonsinnehavare från Kortedala som vill erfara en tillbakablickande färd i bilhistorien bör besöka en kyrkogård för rostiga bilar, som är tvärtom till en lagstridig upplag med rostiga bilar. Här kan man finna många märken av skilda bilmärken från mitten av 1900-talet. Amerikanare ofantliga som små lastbilar ihopblandas med små europeiska i en överväldigande blandning. Det mesta av inredningarna är försvunnen för längesedan och karosserna liknar rost skrot. Men de klassiska formerna kan man alltjämt skönja. Att gravplatserna för antika bilar i Småland och Båtnäs har omvandlas till lokalsamhällets främsta turistattraktion är inte häpnadsväckande. Även kritiska miljöavdelningar, som föreskrivit om bärgning av vraken, har tvingats ändra förhållningssätt på grund av intäkterna som kommer orten till gagn. Tragiskt nog har dessa charmfulla bilkyrkogårdar fått illegitima anhängare, som verkar hamstra kasserade personbilar. Nya solida regler avbryter ändå laglig inrättande. Att kassera fordonet med inlämnande av reg. bevis, bilskrotsintyg med avfärdande från bilregistret samt upprensning av naturfarligt avfall kräver andra bestämmelser. Men de rådande 2 lagliga kyrkogårdarna kommer att roa personbilsälskarna i framtiden.
Ingen tillåten bilkyrkogård förekommer nu för tiden i Kortedala
Det förekommer massa uppställningsplatser för ratade vrak i landet. Men endast 2 är godkända av traktens miljökontor som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Kortedala. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av fler än femton tusen personer varje år. Trots ett kommunalt fastställande om utgallring av alla bilar, har ett bygglov, som varar trettio år till. Det är verkligen ett belägg på turistnäringens roll för orten och värnas följaktligen på yppersta vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft likadan hjälp till upprättande av attraktion. Här grundades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Handel av begagnade bilreservdelar pågick till 80-talet då skrotföretaget upplöstes. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av skrotbilar, som var uppställda på annans egendom. Ungefär tusen olika fordonsmodeller från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, tillät vanligt folk att vandra runt och betrakta de äldre rariteterna. Beklagligtvis har dessa vistelser medfört minskade personbilar. Framför allt har Saab V-4 varit populära för kriminella. Bara dörrmattor har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs skall ses som turistattraktion eller klimatförstörelse har avhandlas av klimatkommissionen. Numera rangordnas bilvrak, som klimatskadligt avfall. Men så förlegade bilvrak har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Fara förekommer för illegitim gravplats för gamla fordon i Kortedala
Inte någon i Kortedala kommer likväl att kunna observera objekt från de mest välkända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända stället hittades på Gotland. I Tingstäde schaktades cirka 200 bilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och tillsyn, då ägarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har haft osynliga besöksmål. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Idag hittar man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i Sverige. Och det är förvånande hur bedrövligt dessa samlingsområden är utvalda. Att se sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Trafikverkets är påfallande. Det handlar glasklart om transitställen. Bristen på handlanden från ansvarig polis är närmast katastrofal och inspirerar till många fuffens. En ära måste dock lämnas till landets två i särklass högättade och legitima gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Småland.