Ingen nostalgisk ägare från Gunnilse kör igenom Båtnäs eller Småland utan att gästa någon av de här kyrkogårdar för rostiga bilar. Här förekommer otaliga skrotbilar från mitten av förra seklet. Förlegade vrak ligger om vartannat. Men de förlegade ljuvligheternas skepnad går inte att förbise. Man behöver inte vara bilbeundrare för att beundra stålskelett som blivit rostiga med åren. Forna fordonsdesigner behövde inte fundera på luftresistans eller bränsleförbrukning. Så på ritbrädet formades fordon med storlek och form som aldrig mer kommer framställas. Inte ens i fantasin. Och Bilkyrkogården har omvandlas till samhällets stora besöksmål för turister. De skapar årligen de största inkomsterna för berörda platser. Så det förvånar ingen, att naturkontoren är glada numera. Men några nyetableringar kan inte emotses. Transportstyrelsen har genom hårda bilskrots-förordningar har förbjudit efterföljare. Tragiskt nog finns det massor av illegala uppsamlingsställen med äldre fordon. De tycks verka obesvärat, när tillsynsorganet Länsstyrelsen inte opponerar sig på oegentligheterna.
Ingen laglig bilkyrkogård finns idag i Gunnilse
Det förekommer massa ihopsamlingsplatser för uttjänta personbilar i landet. Men blott ett par är behöriga av regionens miljöavdelning som permanenta gravplatser för gamla fordon för resande från Gunnilse. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra bilmärken från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen personer varje år. Trots ett myndighets fastställande om utgallring av alla skrotbilar, har ett godkännande, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på besöksverksamhetens mening för platsen och värnas för den skull på lämpligaste förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma stöd till upprättande av attraktion. Här startades en bilskrot under 1950-talet. Försäljning av begagnade delar höll på till 1980-talet då bilskroten lades ned. De uttjänta fordonen blev orörda efter viss tvångsförflyttning av skrotbilar, som var parkerade på annans egendom. Omkring tusen annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde företaget, lät vanligt folk att vandra runt och se de gamla sevärdheterna. Tragiskt nog har dessa besök resulterat i färre bilar. Särskilt har Vw bubblor varit begärliga för plundrare. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Båtnäs skall ses som sevärdhet eller miljöförstörelse har diskuterats av klimatkommittén. Idag klassificeras bilvrak, som miljöfarligt restprodukt. Men så gamla vrak har självsanerats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Risk förekommer för olaglig kyrkogård för rostiga bilar i Gunnilse
Inte en själ i Gunnilse kommer ändå att kunna betrakta personbilar från de mest välkända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 skrotbilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och övervakning, då bilägarna bestämde sig att dölja bilen på detta listiga sätt. Och Värmland har haft hemliga dragplåster. Östra Sivbergs gruva avvecklades och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nu för tiden finner man helt andra illegitima bilkyrkogårdar spridda i Sverige. Det är förvånande hur förkastligt dessa uppställningsområden är selekterade. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan granskning av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar solklart om transitställen. Bristen på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste ändå lämnas till landets två i särklass förnämsta och legitima bilkyrkogårdar i Värmland och Ryd.