Den fordonsinnehavare från Balltorp som vill känna en återblickande resa i personbilshistorien skall gästa en Mölndal, som är motsatsen till en förbjuden upplag med uttjänta fordon. Här kan man påträffa hundratals bilmärken av annorlunda märken från 40-60-talet.
Amerikanare väldiga som hus blandas med små europeiska i en mäktig kombination. Det mesta av interiörerna är väck för länge sedan och fordonen liknar rost skrot. Men de välkända designerna kan man än idag skönja. Att skrot-kyrkogårdarna i Småland och Årjäng har övergått till lokalsamhällets främsta sevärdhet är inte så konstigt. Till och med granskande klimatdivisioner, som dekreterat om hämtning av vraken, har tvingats förändra attityd i och med inkomsterna som kommer orten till gagn.
Tragiskt nog har dessa charmfulla ställen fått förbjudna efterföljare, som verkar hamstra skrotbilar. Nya solida regler stoppar dock tillåten inrättande. Att återvinna personbilen med lämnande av registreringsbevis, bilskrotsintyg med borttagning på Transportstyrelsen samt rensning av miljöfarligt avfall kräver andra författningar. Men de rådande två lagliga aktörerna kommer att roa personbilsbeundrarna i framtiden.
Ingen legitim bilkyrkogård förekommer nuförtiden i Mölndal
Det förekommer otaliga uppställningsområden för skrotade vrak i Sverige. Men enbart ett par är auktoriserade av områdets miljöbyrå som permanenta bilkyrkogårdar för resenärer från Mölndal. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals fordonsmodeller från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 människor årsvis. Trots ett samhällsorgans beslut om utrensning av alla skrotbilar, har ett tillstånd, som fortgår till 2050.
Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens innebörd för platsen och omhuldas för den skull på yppersta sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma stöd till upprättande av sevärdhet. Här grundades en bildemontering under 1950-talet. Försäljning av begagnade delar fortgick till 80-talet då skroten upphörde.
Skrotbilarna blev stående kvar efter viss omhändertagande av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Cirka tusen olika märken från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde skroten, lät vanligt folk att gå runt och betrakta de föråldrade sevärdheterna. Tyvärr har dessa besök medfört minskade bilar. Speciellt har Volvo Pv-444 varit omtyckta för tjuvar. Bara fälgar med däck har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng skall ses som sevärdhet eller miljöförödelse har diskuterats av klimatdelegationen. Nuförtiden rangordnas bilvrak, som miljögiftigt restprodukt. Men så förlegade bilvrak har självsanerats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Risk finns för olaglig gravplats för gamla fordon i Mölndal
Inte någon i Mölndal kommer dock att kunna betrakta personbilar från de mest kända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades cirka 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då bilägarna tog beslutet att jordfästa fordonet på detta sluga sätt. Och Värmland har det förekommit dolda dragplåster.
Östra Sivbergs brott lades ned och fylldes med vatten omgående under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden hittar man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i riket. Det är förvånande hur uselt dessa samlingsställen är selekterade. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt.
Det handlar uppenbart om samlingsställen. Avsaknaden på åtgärder från ansvarig polis är närmast ödesdiger och sporrar till många oegentligheter. En ära måste ändå lämnas till landets två i särklass förnämsta och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Småland.