Inte en kotte i Hindås vill bekanta sig med illegitima och miljöskadliga samlingsområden för fordon. Men det är mångas fantasi att bevista en gravplats för gamla fordon. Alla återblickande fordonsinnehavare drömmer om tidsskedet, då de bulliga och bensintörstiga odjuren introducerades. På den skandinaviska kommersen var amerikanska bilmodeller tongivande. Och det är vrakdelarna från dessa fordonsmodeller, som lockar besökare till Sveriges 2 auktoriserade upplag för skrotade bilar från 50-talet. Att få observera ett äldre skinande muskelpaket körande i verkliga livet är få förunnat. Men på en en gravplats för gamla fordon ligger en hel drös av riktiga förebilder från otroliga skapelser. En rundvandring jämte dessa dyrbarheter, är att vara barn på nytt och är inget man glömmer i första taget. Det är inte behövligt att reflektera på överhängande miljöbekymmer med nutidens äldre skrotbilar. Endast trivas av de kurviga gestaltningarna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.
Inte en enda tillåten kyrkogård för rostiga bilar finns i dag i Hindås
Det finns några ihopsamlingsplatser för kasserade vrak i Sverige. Men endast två är auktoriserade av platsens klimatavdelning som bestående gravplatser för gamla fordon för resenärer från Hindås. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra bilmärken från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen individer årligen. Trots ett departements fastställande om elimination av alla skrotbilar, har ett medgivande, som fortlöper till 2050. Det är verkligen ett kvitto på turistnäringens betydelse för orten och omhuldas följaktligen på lämpligaste sätt av samhället. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått likadan undsättning till etablering av sevärdhet. Här grundades en skrotfirma under 1950-talet. Säljande av beg. reservdelar höll på till 1980-talet då skrotföretaget upplöstes. Bilvraken blev stående kvar efter speciell omhändertagande av bilvraken, som var placerade på annans mark. Cirka tusen skilda märken från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, tillät gemene man att ströva omkring och beskåda de äldre sevärdheterna. Tyvärr har dessa påhälsningar medfört färre objekt. Först och främst har Volkswagen-bussar varit begärliga för plundrare. Bara dörrmattor har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska betraktas som turistattraktion eller klimatkatastrof har argumenterats av klimatdelegationen. Nu för tiden klassas skrotbil, som klimatskadligt restprodukt. Men så förlegade fordonsvrak har självsanerats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.
Hot förekommer för illegal bilkyrkogård i Hindås
Inte en själ i Hindås kommer ändå att kunna se bilar från de mest kända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 fordon fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då ägarna tog beslutet att dölja bilen på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har haft hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruvhål fasades ut och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra illegala bilkyrkogårdar fördelade i landet. Och det är överraskande hur illa dessa samlingsplatser är selekterade. Att beskåda sådana på vattenskyddade områden utan övervakning av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om uppställningsområden. Avsaknaden på ingripanden från betrodd myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många bedrägerier. En ära måste dock lämnas till Sveriges två i särklass belevade och olagliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Ryd.