Mångåriga skrotbilsformeringar i Lindö som ser ut som gravplatser för gamla fordon är numera inte legitima. Några nya med behörighet att synliggöra föråldrade rariteter kommer ingalunda att etableras. Naturvårdsverket bromsar via bilskrotsregeln alla sådana avsikter. Uttjänta bilar är klassade som naturriskabelt spill och ska demoleras och destrueras av en auktoriserad skrotfirma. Men de enstaka som förekommer har emellertid förvandlas till enorma lockelse. Huvuddelen av traktens turistnäring grundas på och runt dessa ställen. De korroderade stålskeletten från dåtiden upplivar massa åminnelser hos en återblickande bilinnehavare. Fordonsmodeller blandas i en förtjusande kombination. Föråldrade utgångna fordonsmodeller kan också skönjas mellan trädstammarna. Så inget motsvarande kan uppbringa den känslan från förr i världen, än dessa destinationer.
Inte någon legal gravplats för gamla fordon förekommer i dag i Lindö
Det existerar några samlingsplatser för skrotade fordonsvrak i landet. Men endast två är ackrediterade av lokalsamhällets klimatkontor som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Lindö. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns flera dussintals modeller från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 människor varje år. Trots ett myndighets beslut om tömmande av alla fordon, har ett medgivande, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett bevis på besöksverksamhetens mening för stället och skyddas således på ultimata sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft likadan stöd till etablering av kulturminnen. Här skapades en bilskrot under mitten av förra seklet. Säljande av beg. bilkomponenter höll på till 1980-talet då skrotföretaget upplöstes. Bilvraken blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var uppställda på annans mark. Cirka tusen skilda fordonsmärken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, lät gemene man att vandra omkring och se på de ålderstigna sevärdheterna. Sorgligt nog har dessa vistelser resulterat i minskade objekt. Särskilt har Volvo Pv-444 varit omtyckta för skövlare. Endast fälgar med däck har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Värmland skall ses som turistattraktion eller miljöförstörelse har avhandlas av klimatnämnden. Idag kategoriseras fordonsvrak, som miljövådligt avfall. Men så föråldrade bilvrak har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.
Risk existerar för olaglig gravplats för gamla fordon i Lindö
Ingen i Lindö kommer ändå att kunna betrakta bilar från de mest välkända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde schaktades omkring 200 bilar fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och övervakning, då fordonsinnehavarna tog beslutet att dölja fordonet på detta fiffiga sätt. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs gruvhål fasades ut och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Idag finner man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon spridda i riket. Det är förvånande hur illa dessa samlingsställen är valda. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om transitplatser. Försakelsen på handlanden från betrodd myndighet är närmast kass och sporrar till många bedrägerier. En ära måste ändå lämnas till landets 2 i särklass högättade och lagliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Kyrkö Mosse.