Mångåriga skrotbilsuppställningar i Askim som ser ut som kyrkogårdar för rostiga bilar är idag inte legitima. Några nya med behörighet att presentera ålderstigna rariteter kommer ingalunda att anläggas. Miljövårdsverket hindrar via bilskrotningsförordningen alla sådana förslag. Bilar som tjänat ut är kategoriserade som naturkritiskt spill och skall kasseras och regenereras av en behörig skrotningsfirma. Men de fåtal som finns har emellertid förvandlas till jättelika dragplåster. Större delen av lokalsamhällets besöksnäring grundas på och runt dessa gårdar. De rostiga fordonen från dåtiden framkallar otaliga minnen hos en tillbakablickande fordonsägare. Bilmärken blandas i en underbar mix. Gamla utgångna fordonsmodeller kan även skönjas bland trädstammarna. Så inget annat kan uppbringa den känslan från svunna tider, än dessa platser.
Ingen laglig gravplats för gamla fordon finns i dag i Askim
Det förekommer flera samlingsplatser för ratade fordonsvrak i landet. Men endast 2 är ackrediterade av bygdens miljökansli som permanenta bilkyrkogårdar för resande från Askim. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra fordonsmärken från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 personer årligen. Trots ett departements rådslut om tömmande av alla personbilar, har ett tillstånd, som fortlöper till 2050. Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens värde för stället och skyddas därför på yppersta sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått samma undsättning till upprättande av attraktion. Här skapades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Försäljning av brukade delar fortgick till åttio-talet då skroten lades ned. Vraken blev stående kvar efter speciell tvångsförflyttning av skrotbilar, som var parkerade på annans egendom. Typ tusen skilda bilmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, lät allmänheten att ströva omkring och observera de gamla klenoderna. Olyckligtvis har dessa vistelser medfört minskade personbilar. Särskilt har Volvo Pv-444 varit lockande för kriminella. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng skall betraktas som kulturminne eller klimatkatastrof har diskuterats av klimatkommittén. Nuförtiden klassificeras ett uttjänt fordon, som klimatvådligt restprodukt. Men så förlegade fordonsvrak har självsanerats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Fara finns för illegitim kyrkogård för rostiga bilar i Askim
Inte någon i Askim kommer dock att kunna se fordon från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades cirka 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för användning och övervakning, då bilägarna beslöt att jordfästa fordonet på detta sluga vis. Och Värmland har haft dolda lockelse. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Idag hittar man helt andra illegala bilkyrkogårdar spridda i riket. Det är överraskande hur förkastligt dessa uppställningsområden är selekterade. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om samlingsområden. Försakelsen på ingripanden från betrodd polis är närmast ödesdiger och inspirerar till många fuffens. En ära måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Ryd.