När man tittar på en illegitim uppsamlingsplats med uttjänta bilar från Vännäs är det är inte underligt, att en påhälsning på en gravplats för gamla fordon medför en tillbakablickande av sällan känt slag. De korroderade stålskeletten från bilar på andra sidan av Atlanten får en att komma ihåg om en tid som flertalet inte varit med om, men möjligtvis fantiserar om. Men tiden för dylika kaxiga fordon är slut. Förutsättningarna för klimat och bilekonomin har totalt ändrats, också på den nord amerikanska marknaden. Mastiga men fantastiskt stilenliga åkdon är i det förflutna.
Det är dessa minnen eller fantasier som triggas hos en glödande turist. Att finna rostangripna vrakdelar efter en okomplicerad form förstör inte uppfattningen om ett verk som inte någon gång kommer tillbaka. Tillföljd av de flesta årliga gästerna har två kyrkogårdar för rostiga bilar i Ryd och Båtnäs lyckats få varaktigt medgivande för aktiviteten. Ortens ackumulerade förtjänster från dessa får dessutom en orubblig miljösjäl att reflektera. Men på något ställe har meningsutbytet varit höga. Att söka tillåtelse för en upprättande är å andra sidan lönlöst. illegala samlingsutryme, som klimatenligt kan jämställas med bilkyrkogårdar med uttjänta bilar, är ett ökande bekymmer, som verkar vara komplicerat att bestrida.
Ingen lagenlig kyrkogård för rostiga bilar finns i dag i Vännäs
Det finns flera uppställningsområden för skrotade bilvrak i landet. Men blott ett par är certifierade av områdets klimatkontor som bestående bilkyrkogårdar för turister från Vännäs. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer många hundra bilmärken från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 personer årsvis. Även fast ett myndighets rådslut om avlägsnande av alla personbilar, har ett godkännande, som varar till 2050. Det är verkligen ett kvitto på besöksnäringens betydelse för stället och värnas således på yppersta sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått likadan assistans till upprättande av kulturminnen.
Kunder på bilskrot i Lilla Edet kräver ofta byte av remskiva i Audi-A4
Levnadslängden utökas via byte av remskiva i Audi-A4. Men hur länge ett fordon behöver fortsätta vid liv är ett omdiskuterat för de lärda. Experter inom miljösektionen vill ha alla personbilar till en behörig bilskrot i Lilla Edet efter elva års nyttjande.
Pågående klimatåtgärder fördröjs genom byte av oljetråg i Renault-6 från Arvika
Det råder inget tvekan om att utbytet av ett otätt oljetråg på en lastgammal Renault-6 från Arvika förlänger dennes absoluta ålder. Det är ju det målet, som ett pågående skötsel siktar mot. Men är det en förståndig dagordning? Därom föreligger uppenbara motsättningar.
Här startades en skrotfirma under 1950-talet. Handel av brukade reservdelar pågick till 1980-talet då skrotföretaget upphörde. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilar, som var parkerade på annans mark. Cirka tusen annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, tillät gemene man att promenera runt och observera de gamla sevärdheterna. Sorgligt nog har dessa påhälsningar resulterat i färre bilar. Först och främst har Vw bubblor varit attraktiva för tjuvar. Endast dörrmattor har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall ses som kulturminne eller klimatkatastrof har argumenterats av klimatnämnden. Numera kategoriseras ett uttjänt fordon, som klimatfarligt avfall. Men så äldre vrak har självsanerats och miljöbesvär har sanerats från marken.
Hot förekommer för illegal gravplats för gamla fordon i Vännäs
Inte en själ i Vännäs kommer ändå att kunna observera personbilar från de mest kända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades cirka 200 bilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och kontroll, då bilinnehavarna beslöt att begrava bilen på detta fiffiga sätt. Och Värmland har haft osynliga lockelse.
Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal vrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i Sverige. Och det är förvånande hur illa dessa ihopsamlingsområden är valda. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar solklart om uppställningsplatser. Bristen på ingripanden från betrodd polis är närmast kass och inspirerar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till landets två i särklass belevade och legitima kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Kyrkö Mosse.