Den ägare från Viken som vill känna en tillbakablickande färd i fordonshistorien bör hälsa på en kyrkogård för rostiga bilar, som är motsatsen till en lagstridig upplag med skrotbilar.
Här kan man hitta många fordonsmärken av skilda fordonsmärken från 40-60-talet. Jänkare jättelika som hus varieras med små bubblor i en salig blandning. Det mesta av interiörerna är väck för längesedan och fordonen liknar rost skrot. Men de välkända formerna kan man alltjämt se. Att bilkyrkogårdarna i Småland och Båtnäs har blivit ortens främsta attraktion är inte häpnadsväckande. Till och med ifrågasättande miljöfalanger, som föreskrivit om bärgning av bilvraken, har förmåtts förändra attityd som ett resultat av pengarna som rullar in till kommunen.
Beklagligtvis har dessa charmiga platser fått illegala efterföljare, som verkar lagra kasserade personbilar. Nya tuffa föreskrifter bromsar dock laglig inrättande. Att kassera personbilen med lämnande av reg. bevis, skrotintyg med borttagning på Transportstyrelsen samt upprensning av klimatskadligt avfall fordrar andra förordningar. Men de nuvarande 2 legitima fordonsplatserna kommer att roa bilbeundrarna även fortsättningsvis.
Inte en enda lovlig bilkyrkogård finns nu för tiden i Viken
Det förekommer några uppställningsområden för uttjänade bilvrak i Sverige. Men enbart två är godkända av ortens miljöbyrå som permanenta bilkyrkogårdar för resenärer från Viken. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland.
I Småland existerar flera dussintals märken från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen människor årsvis. Fastän ett kommunalt fastställande om tömmande av alla skrotbilar, har ett bygglov, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistnäringens värde för stället och omhuldas följaktligen på lämpligaste förfaringssätt av de lokala myndigheterna.
Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft likadan assistans till etablering av sevärdhet. Här startades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Försäljning av brukade reservdelar fortgick till 80-talet då skrotföretaget lades ned. Fordonsvraken blev orörda efter viss tvångsförflyttning av bilar, som var uppställda på annans egendom.
Ungefär tusen annorlunda fordonsmodeller från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, tillät vanligt folk att gå omkring och iaktta de ålderstigna rariteterna. Olyckligtvis har dessa vistelser medfört minskade objekt. Först och främst har Saab V-4 varit frestande för plundrare. Enbart fälgar med däck har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Båtnäs skall betraktas som turistattraktion eller klimatförstörelse har diskuterats av klimatdelegationen. Numera klassificeras ett uttjänt fordon, som miljövådligt restprodukt. Men så ålderstigna bilvrak har självrensats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.
Miljön beaktas inte i samband med byte av stötdämpare i Renault-Turbo från Anderstorp
Om en Renault-Turbo från Anderstorp har ernått en särskild ålderdom eller gått ett antal mil är det vanligtvis hög tid att byta en uttjänt stötdämpare. Med stöd av en utredning från forskare på Göteborgs universitet ska alla personbilar återvinnas efter tio år.
En begagnad kylarfläkt till Renault-4 från Alvesta kan senarelägga skrotning
Det förekommer en del meningar om ett fordons verkliga livslängd. Att reparera kylarfläkt till Renault-4 från Alvesta ändrar inte fordonsinnehavarens avgörande att hålla bilen i körbart kondition så länge det bara går.
Risk förekommer för lagstridig bilkyrkogård i Viken
Ingen i Viken kommer dock att kunna observera bilar från de mest välkända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 uttjänta bilar fram ur ett kärr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för användning och tillsyn, då bilinnehavarna tog beslutet att begrava bilen på detta finurliga sätt. Och Värmland har haft dolda dragplåster. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal skrotbilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet.
Nu för tiden hittar man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon utspridda i landet. Det är förbluffande hur förkastligt dessa ihopsamlingsställen är valda. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Trafikverkets är påfallande. Det handlar glasklart om uppställningsplatser. Bristen på aktioner från ansvarig polis är närmast kass och sporrar till många fuffens. En heder måste ändå lämnas till landets 2 i särklass belevade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.