Historien om BMW rymmer också ett mörkt kapitel som inte får glömmas. Under nazitiden och andra världskriget blev företaget en del av Hitlers krigsmaskin och utnyttjade tiotusentals människor som tvångsarbetare. Den här sidan ingår i vår BMW historia och berättar sakligt om vad som hände – och om företagets långa, motvilliga väg till att erkänna sitt ansvar.
Upprustning och krigsproduktion
Redan efter nazisternas maktövertagande 1933 drogs BMW in i den tyska upprustningen, som samtidigt hjälpte företaget ekonomiskt. Efterfrågan på flygmotorer till Luftwaffe växte snabbt, och för att dölja upprustningen avknoppades flygmotortillverkningen 1936 till ett eget bolag, BMW Flugmotorenbau GmbH. Som privat bolag slapp det offentliggöra sina siffror, och de växande beställningarna syntes därför inte i räkenskaperna. Nya fabriker byggdes i München-Allach 1936 och Eisenach-Dürrerhof 1937, och 1939 köpte BMW konkurrenten Bramo. Ur detta kom flygmotorer som drev tyska stridsflygplan, däribland den 14-cylindriga BMW 801 i jaktplanet Focke-Wulf Fw 190. Mot krigsslutet ägnade sig BMW nästan helt åt krigsproduktion.
Tvångsarbetet
När allt fler tyska arbetare kallades in till fronten och rustningsordrarna växte uppstod en svår arbetskraftsbrist. BMW använde utländska civilarbetare från mitten av 1930-talet och polska krigsfångar från 1939. Från 1941 sattes fångar i arbete, och från 1942 även fångar från koncentrationsläger. Företagen tvingades inte att använda tvångsarbete – de gjorde det av eget intresse, och enligt BMW:s egen historik hade företagsledningen inga betänkligheter inför att utnyttja tvångsarbetare och lägerfångar för att nå de krävda volymerna. Vid fabrikerna i Allach och Dürrerhof uppfördes egna satellitläger för ändamålet, och 1943 anlades ett underläger till koncentrationslägret Dachau i Allach.
Omfattningen
Hur omfattande utnyttjandet var framgår av företagets egna siffror. Vid slutet av 1944 var omkring 29 000 av BMW:s dryga 56 000 arbetare tvångsarbetare, krigsfångar eller koncentrationslägerfångar – mer än hälften. Vid Werk II i München-Allach, Tredje rikets största flygmotorfabrik, utgjordes mot krigsslutet omkring 90 procent av arbetsstyrkan av tvångsarbetare och fångar, hämtade från fler än 25 nationer.
Förhållandena
Villkoren var omänskliga och styrdes av en rasistisk hierarki. Arbetare från väst- och Sydeuropa behandlades i regel bättre än polacker och så kallade östarbetare, som fick utstå det värsta; trakasserier och våld mot dem var vanligt. Maten var otillräcklig, inkvarteringen usel, och förhållandena förvärrades ju längre kriget pågick. Dödligheten var särskilt hög bland östarbetarna och koncentrationslägerfångarna. För lägerfångarnas arbete betalade företaget inte fångarna själva, utan SS, som ställde dem till förfogande.
Uppgörelsen
Efter kriget dröjde erkännandet länge, precis som i resten av den tyska industrin. BMW började möta sitt förflutna i början av 1980-talet och blev 1983, med boken BMW – Eine deutsche Geschichte, ett av de första tyska industriföretagen att öppna en offentlig debatt om detta kapitel. Den stora uppgörelsen kom sent: 1999 blev BMW medgrundare av industristiftelsen Erinnerung, Verantwortung und Zukunft (“Minne, ansvar och framtid”), där över 6 500 tyska företag tillsammans med staten samlade in mer än tio miljarder D-mark till de överlevande. BMW lät tillsammans med MTU historikern Constanze Werner göra en vetenskaplig granskning av företagets roll under nazitiden, och 2016 uttryckte BMW offentligt djup ånger över sin del i lidandet. För många kom erkännandet ändå för sent.
Att minnas
Att berätta om de här åren hör till att berätta BMW:s historia ärligt. Bilarna, motorcyklarna och ingenjörskonsten är en sida av arvet; krigsproduktionen och tvångsarbetet är en annan. Minnet av de människor som utnyttjades förtjänar att hållas levande. I dag står BMW för sitt förflutna, har bidragit till ersättning och stött den forskning som dokumenterat detta mörka kapitel – för att det inte ska glömmas eller upprepas.
Bildkälla: Wikimedia Commons, foto av Sidney Blau (United States Holocaust Memorial Museum), CC0.