Gamla skrotbilssamlingar i Hojum som liknat kyrkogårdar för rostiga bilar är numera inte legala. Och några nya med tillåtelse att presentera ålderstigna klenoder kommer aldrig att etableras. Miljövårdsverket hejdar genom skrotningslagen alla sådana avsikter. Uttjänta bilar är rangordnade som klimatriskabelt avfall och måste demoleras och återvinnes av en ackrediterad skrotningsfirma. Men de fåtal som förekommer har dock övergått till gigantiska dragplåster. Merparten av områdets besöksnäring byggs på och omkring dessa gårdar. De korroderade fordonen från 50-talet väcker flera påminnelser hos en återblickande fordonsinnehavare. Fordonsmodeller blandas i en angenäm blandning. Föråldrade utgångna bilmärken kan även skymtas emellan trädstammarna. Så inget motsvarande kan liknas med atmosfären, från gamla goda tider, än dessa platser.
Ingen tillåten bilkyrkogård förekommer nuförtiden i Hojum
Det förekommer massa uppställningsplatser för avdankade fordonsvrak i landet. Men endast ett par är certifierade av regionens klimatavdelning som bestående bilkyrkogårdar för resande från Hojum. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen individer årsvis. Fastän ett myndighets fastställande om elimination av alla skrotbilar, har ett bygglov, som fortgår till 2050. Det om inget är ett belägg på turistverksamhetens värde för orten och skyddas för den skull på bästa vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått likadan stöd till etablering av attraktion. Här grundades en bilskrot under 1950-talet. Försäljning av begagnade delar pågick till åttio-talet då skroten lades ned. Skrotbilarna blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen olika bilmodeller från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, lät allmänheten att knalla omkring och betrakta de förlegade rariteterna. Beklagligtvis har dessa besök resulterat i färre bilar. Speciellt har Saab V-4 varit frestande för tjuvar. Bara stolar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall ses som sevärdhet eller klimatförstörelse har argumenterats av miljökommissionen. Nu för tiden rangordnas ett uttjänt fordon, som klimatgiftigt restprodukt. Men så äldre bilvrak har självsanerats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Hot förekommer för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Hojum
Ingen i Hojum kommer likväl att kunna betrakta objekt från de mest välkända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället hittades på Gotland. I Tingstäde schaktades cirka 200 skrotbilar fram ur en myr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då bilinnehavarna beslöt att begrava bilen på detta listiga förfaringssätt. Och Värmland har haft dolda dragplåster. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nu för tiden finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar spridda i landet. Och det är överraskande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsområden är utvalda. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om samlingsområden. Bristen på ingripanden från betrodd polis är närmast katastrofal och inspirerar till många oegentligheter. En heder måste dock lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och legitima gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Småland.