Illegitima insamlingsområde med personbilar i Kode bekämpas av Transportstyrelsen. Men ett par bilkyrkogårdar i Småland och Värmland finns kvar på grund av den stora behållningen till kommunens finanser. Bygden runtom Ryd och Årjäng har blivit hela länens stora besöksmål. Att titta på de väldigt åtgångna bilvraken från mitten av förra seklet är att resa tillbaka med tiden. Eventuellt är det nord amerikanska rackare, som får den fanatiska fordonsinnehavaren att bli nostalgisk. Och det har vi förståelse för. Produktutformare, som var fordonsarkitekter, byggde fordon med endast utseende som föredöme.
Mastiga läckra bränsleslukande personbilar med eldsflammor på bagageluckan presenterades med puka och trumpeter. När en nostalgisk gäst fantiserar om dåtiden, reflekterar han inte på de enorma miljöproblemen sådana odjur skulle orsaka med nutidens klimattänk. Och där olagliga ställen med skrotbilar är en hemsk upplevelse för aktivister. Men funderingar och fantasier fördärvar inte omgivningen. Så den avslappnande gångturen kring de korroderade uttjänta fordonen är en lisa för själen. Och samhällets kassa växer för varje gäst som kommer.
Inte någon legitim gravplats för gamla fordon förekommer nu för tiden i Kode
Det förekommer en del uppställningsställen för uttjänta personbilar i landet. Men enbart två är legitimerade av lokalsamhällets klimatbyrå som varaktiga gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Kode. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns flera dussintals märken från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen individer årsvis. Trots ett samhällsorgans beslut om elimination av alla skrotbilar, har ett medgivande, som varar till 2050.
Det om inget är ett kvitto på besöksnäringens innebörd för stället och värnas följaktligen på bästa sätt av kommunen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft likadan assistans till inrättande av kulturminnen. Här startades en skrotfirma under 1950-talet. Försäljning av brukade reservdelar höll på till 1980-talet då skroten lades ned. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av bilar, som var parkerade på annans mark. Cirka tusen annorlunda fordonsmodeller från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, tillät privat personer att promenera runt och se på de föråldrade klenoderna. Beklagligtvis har dessa vistelser inneburit färre bilar.
Särskilt har Vw bubblor varit omtyckta för kriminella. Enbart inredningar har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Båtnäs ska betraktas som sevärdhet eller klimatförstörelse har diskuterats av klimatnämnden. Nu för tiden bedöms bilvrak, som miljöskadligt restprodukt. Men så föråldrade skrotbilar har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.
Fara förekommer för olaglig kyrkogård med rostiga bilar i Kode
Ingen i Kode kommer dock att kunna observera personbilar från de mest kända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades omkring 200 personbilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för skötsel och tillsyn, då fordonsägarna bestämde sig att dölja fordonet på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har haft hemliga lockelse. Östra Sivbergs brott fasades ut och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet.
Där anträffades ett tjugotal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden hittar man helt andra illegitima bilkyrkogårdar fördelade i Sverige. Och det är förbluffande hur förkastligt dessa ihopsamlingsställen är selekterade. Att beskåda sådana på vattenskyddade ställen utan granskning av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om transitställen. Bristen på aktioner från betrodd polis är närmast kass och sporrar till många fuffens. En heder måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och lagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Ryd.