Berättelsen om Volkswagen har en mörk grund. Fabriken byggdes för att förverkliga drömmen om en bil för folket, men under andra världskriget blev den en plats för tvång, förtryck och död. Tusentals människor tvingades arbeta där mot sin vilja, och många av dem överlevde inte. Den här sidan behandlar det kapitlet så sakligt och respektfullt som ämnet kräver – för att minnas offren, inte för att förringa dem.
Tvångsarbetet vid fabriken
När kriget bröt ut kallades de tyska männen till fronten, och fabriken saknade snart egen arbetskraft. Lösningen blev tvångsarbete. De första ofrivilliga arbetarna var 300 polska kvinnor som kommenderades till fabriken i juni 1940. Från oktober 1941 sattes sovjetiska krigsfångar i arbete, och från 1942 fördes civila från de ockuperade områdena i Östeuropa till Wolfsburg, de så kallade östarbetarna. Från 1944 tvingades även omkring 5 000 fångar från koncentrationslägren Auschwitz och Neuengamme att arbeta i produktionen, däribland över 1 500 judar. Sammanlagt utförde omkring 20 000 människor tvångsarbete vid Volkswagenwerk mellan 1940 och 1945. Historikern Hans Mommsen har uppskattat att ungefär två tredjedelar av krigstidens arbetsstyrka bestod av tvångsarbetare.
Fabriken tillverkade inte längre folkbilar utan krigsmateriel: de militära fordonen Kübelwagen och Schwimmwagen, delar till robotvapnet V1, minor och annan utrustning. Redan 1942 upprättades kortvarigt SS-lägret Arbeitsdorf på området, och 1944 tillkom utläger till koncentrationslägret Neuengamme. Ett av dem, lägret i stadsdelen Laagberg, belades från den 31 maj 1944 med omkring 800 manliga fångar på uppdrag av Volkswagenwerk. Det är detta läger som minnesmärket på bilden ovan påminner om.
Lägren, offren och de yngsta
Mitt i det som i dag är Wolfsburgs centrum låg under kriget otaliga barackläger där civila arbetare, krigsfångar och lägerfångar tvingades leva under svåra förhållanden. Det mörkaste kapitlet drabbade de allra yngsta. Barn som föddes av kvinnliga östarbetare skildes från sina mödrar och placerades i en av företaget driven barnavdelning, och därifrån vidare till ett så kallat barnhem i grannorten Rühen. Där dog de i stort antal av vanvård och undernäring – uppskattningsvis 365 spädbarn. Den ansvarige fabriksläkaren dömdes efter kriget till döden av brittiska myndigheter.
Bakom siffrorna fanns enskilda människor. En av dem var Sara Frenkel, en polsk-judisk kvinna som under falsk identitet arbetade som sjuksköterska i fabrikens barnavdelning 1943–45 och på nära håll bevittnade barnens öde. Hon överlevde, återvände under efterkrigstiden gång på gång till Wolfsburg och ägnade decennier åt att hålla minnet levande. Den plats i staden där stadens minnesmärke över tvångsarbetets offer restes bär i dag hennes namn.
Volkswagens uppgörelse med historien
Under lång tid var krigsåren ett tigande kapitel, men från mitten av 1980-talet valde Volkswagen att möta sin historia mer öppet än många andra tyska företag. På initiativ av företagets fackliga företrädare gav styrelsen 1986 historikern Hans Mommsen i uppdrag att göra en oberoende vetenskaplig studie. 1991 restes en minnessten på fabriksområdet med en inskription som hedrar de tusentals människor som led där, och samma år avsattes medel till överlevande. Mommsens och Manfred Griegers omfattande studie på omkring tusen sidor kom ut 1996.
1998 inrättade företaget en humanitär fond på omkring 20 miljoner mark för individuellt stöd till överlevande – bland de första tyska företagen att göra så, och till skillnad från mycket annat även omfattande icke-judiska offer. I december 1999 öppnades en permanent minnesplats, Erinnerungsstätte, i en gammal skyddsbunker under fabriken. Det var Tysklands första företagsägda minnesplats om tvångsarbete. Sedan 1987 deltar dessutom lärlingar från Volkswagen i vårdarbete vid minnesplatsen i Auschwitz. Uppgörelsen har inte varit invändningsfri och företagets öppenhet har tidvis ifrågasatts, men den räknas ändå som ovanligt långtgående.
Att inte glömma
På minnesplatserna i Wolfsburg vilar mer än 470 av offren, de flesta från Polen och Sovjetunionen, däribland över 150 spädbarn. Den största oron hos de sista överlevande har varit att deras öde en dag ska falla i glömska. Att berätta om krigsåren, sakligt och utan försköning, är ett sätt att se till att så inte sker. Historien om Volkswagen rymmer både en av 1900-talets största industriella framgångar och detta, dess mörkaste kapitel – och båda måste få finnas i minnet samtidigt.
Bildkälla: minnesmärket över KZ-utlägret Laagberg i Wolfsburg, foto av Tim Rademacher (Wikimedia Commons), licensierat under CC BY-SA 4.0.